[Missing text /a11n/skiptocontent for sv]


10 frågor: Den stora bostadsbristen

Urbaniseringen i Sverige går i rask takt och den stora snedfördelningen på ­bostadsmarknaden växer ständigt. – Vi måste våga pröva ett socialt bostadsbyggande av god kvalitet, säger Staffan Carenholm, konsult och debattör inom bygge och arkitektur.

01. Hur skulle du beskriva den svenska bostadsmarknaden?

 – Vi har en bostadskris på väg. Inom kort kommer det att vara omöjligt att förse alla invandrare som kommer till Sverige med en bostad med godtagbar standard. Samtidigt är tröskeln enormt hög för de ungdomar som vill flytta hemifrån.– Ända fram till början av 1990-talet kunde en ung familj vanligtvis flytta in i en förhållandevis modern trerumslägenhet. Problemet var bara att staten subventionerade halva hyran. Och när det blev djup lågkonjunktur sprack systemet. Resultatet blev bostadsbyggande efter betalningsförmåga istället för efter behov.

02. Varför har problemen blivit större?

 – Det som framför allt ställt allt på huvudet under senare år är urbaniseringstakten. Stockholm är den huvudstad i Europa som urbaniseras snabbast. Varannan bostad som ska byggas de kommande åren i Sverige måste byggas i Storstockholm. Det finns en enorm eftersläpning och en stor snedfördelning på bostadsmarknaden.

03. Varför bygger man inte rimliga bostäder när behovet är så stort?

 – De stora byggföretagen bygger för ett marknadssegment som känns tryggt och säkert: den relativt välbeställda medelklassen. Samtidigt står också den stora eftersläpningen när det gäller infrastruktur i storstäderna i vägen för byggandet. Det går inte att bygga eller förtäta staden om det inte finns fungerande kommunikationer.

04. Hur fungerar bostadspolitiken i ­Sverige?

 – Enligt min åsikt finns det ingen statlig bostadspolitik idag. Man har gett upp. Däremot finns det varierande politik och ambitioner i kommunerna, som ju har ett bostadsförsörjningsansvar. Urbaniseringstakten kommer som en överraskning för många politiker. Politikerna ägnar största delen av sin tid åt att räkna, och regeringens mål på 250 000 nya bostäder under perioden 2015–2020 kan vi bara glömma. Det beror både på att det är omöjligt att nå detta mål och på att det inte kommer att täcka behovet. Enligt Boverket behöver man minst 426 000 nya bostäder till 2020. Vem vågar träda fram och säga att det i praktiken är omöjligt att nå det satta målet för antalet bostäder?

05. Hur bör problemen hanteras?

 – Man måste börja tala om problemen och komma överens över de politiska gränserna. Vi måste öppna upp för dem som vill komma in på marknaden, och öppna upp för dem som är «låsta» i sina alltför stora bostäder. – Det behövs ett helhetsgrepp om bostadsmarknaden och bostadspolitiken. Det hjälper inte att justera små detaljer som ränteavdrag. Jag kan inte se att det finns några förutsättningar för det idag så som skyttegravarna i politiken ser ut.

06. Hur ser du på framtiden om inte politikerna tar sitt ansvar?

– Jag är rädd för att segregationen ökar, med allt större utanförskap och en massa spänningar i samhället. Man kan prata om bostadsbyggande, men inte om integrationspolitik, trots att dessa frågor hänger ihop i dagens utveckling. Den havererade bostadsmarknaden innebär även ett generationstapp: Dagens ungdomar är den första generation som kommer att ha ett sämre boende än sina föräldrar.

07. Är socialt bostadsbyggande, «social housing», en del av lösningen?

 – Social housing är ett ganska tabubelagt begrepp. Man ska inte bygga egnahemsbostäder baserat på underprivilegierade grupper. Och det finns en del avskräckande exempel på socialt bostadsbyggande runt om i Europa. Men det finns även bra exempel där man har blandat och integrerat sådana bostäder i ett område. Vid markupplåtelsen har det ingått i avtalet med exploatören att den typen av lägenheter också ska byggas, men det ska inte synas att de är av den karaktären. Jag tycker att man måste våga testa den här typen av idéer.

08. Vilka utmaningar står vi inför?

 – Vid markanvisningar måste kommunerna i större utsträckning kräva att branschen bygger varierat och efter människors olika förutsättningar, inte bara bostadsrätter på tre rum och kök. – Kommunerna jobbar även med att hitta en balans mellan viljan att bygga med variation, kvalitet och mångfald och det politiska kravet om snabbt bostadsbyggande. Bostadsbyggande kan aldrig bli en «quick fix», och det måste politikerna våga säga till sina väljare. Obekvämt, men sant.

09. Vilka risker finns det med socialt bostadsbyggande?

 – Att man bygger enkelt, utan kvalitet och omsorg. Strävan efter lägre boendekostnader leder lite för lätt till ett byggande av charmlösa, trista, fula hus. Det vi bygger med sämst kvalitet signalerar något direkt och vilken kraft har den signalen om 10–15 år?

10. Kan modulbyggda bostäder vara en del av lösningen?

 – Det finns bra exempel på modulbyggda bostäder i exempelvis Knivsta mellan Stockholm och Uppsala. Där har man byggt studentbostäder som fått en mycket fin utformning. Bostäderna har en finess och arkitektur som tilltalar unga människor. Och de är inte dyra. Så det är klart att det går, men då måste alla goda krafter få en chans att ge sitt bidrag till processen.